fredag 16 oktober 2009

En tidningsartikel om Kim

Kim Kimselius känner sig som Ramona
Makarotti 2003-10-20 | Uppdaterad 2007-10-08


Livrädd för mycket men tvingar sig ändå att göra det hon är rädd för. Ungefär som den påhittade flickan Ramona. Så beskriver blekingeförfattarinnan Kim Kimselius sig själv.
25 oktober gästar hon Lilla Bokens Dag i Olofström.

Foto: MARCUS PALMGREN
Fick namn efter boken. Kim Kimselius med den busiga berner sennen-valpen Tola. - Alla valparna i den här kullen fick namn från min nästa bok, berättar hon.



BLT träffar Kim Kimselius hemma på hennes gård utanför Eringsboda. På den två tunnland stora tomten har Kim och hennes make tre hus, varav ett kontor och skrivstuga till Kim.
- Vi köpte det här huset 1995. Jag letade som en galning innan jag hittade det, berättar hon och visar oss runt.
Och utrymmet behöver de. De föder upp hundar och inne i hundstugan leker tre stora berner senner och den lilla valpen Tola.

Behöver stillheten
Här ute på landet hittar Kim Kimselius lugn och ro.
- Jag behöver den stillheten. Efter att jag startade upp mitt eget förlag Roslagstext så har jag fullt upp med marknadsföring och mässor och föreläsningar, säger Kim.
Det var i samband med den tredje boken som hon började ge ut sina böcker på eget förlag. Det är också tack vare det som nu kan leva på sitt författarskap.
- När man ger ut sina böcker på andras förlag så blir det inte mycket pengar till författaren.

39 år gammal
Först när Kim Kimselius var 39 år slog hon igenom som författare. Det var julen 1997 och förlaget Wahlström hade beslutat att ge ut hennes bok Tillbaka till Pompeji. Men när de ringde med beskedet hade hon glömt bort att de hade manuset.
- Jag hade skickat in det två år tidigare sedan att det hade legat på ett annat förlag i ett och ett halvt år och de hade nobbat boken.
Så när Wahlström ringde och sa att de skulle publicera boken tog det Kim Kimselius tio minuter att begripa vad de sa. När hon gjorde det blev hon så glad att hon höll på att explodera av glädje så hon blev tvungen att avsluta samtalet.
- Jag rusade ut i trädgården, gjorde kullebyttor i luften och voltade på trädgrenar. Jag har aldrig kunnat göra sånt innan men jag blev så glad att jag fick en massa kraft, skrattar Kim.

Inte riktigt vant sig
Även om genombrottet kom för flera år sedan har hon inte riktigt vant sig vid framgångarna.
- Jag kan känna wow, nu är jag författare. Nu är jag det på riktigt.
Sedan åttaårsåldern hade hon drömt om att bli författare. Hon slukade allt som fanns i bokväg. När hon hade läst husets alla barn- och ungdomsböcker läste hon dem om igen. Men sen smög hon in i föräldrarnas rum och smygläste deras böcker.
- Mina föräldrar såg mig alltid med någon bok. Jag läste när de lade sig och jag läste när de gick upp. Det går inte att förklara, det är en inre drift, jag bara måste läsa.

Tidsförflyttning
Alla hennes böcker har en tidsförflyttning som ramhistoria. Ramona och Theo är huvudpersoner i varje bok. Ramona är en svensk flicka. Med mörkt hår. Det är Kim Kimselius benhård på.
- Men någon ålder har jag inte satt på henne. Ibland är det jag. Men som tonåring då, säger författarinnan.
I första boken hamnade Ramona i Pompeji i Italien. Det var där hon träffade Theo.
I de nästföljande böckerna har de rest i Sverige, i Egypten och i Sydamerika. Nu håller de på att resa i Norden på vikingatiden genom Kim Kimselius arbete vid datorn. Om ett år förväntas den nya och femte boken finnas i bokhandlarna.
Kim Kimselius har alltid varit intresserad av ord och text. Sin första professionella kontakt med det skrivna ordet fick hon på Göteborgs-Postens redaktion. Hon var 13 år och fick tack vare sin moster arbete på redaktionen som alltiallo. Men hon är inte bara intresserad av ord och av att berätta.
- Jag vill undervisa också.
Det är därför alla hennes böcker handlar om historiska händelser.
- Och jag blir så lycklig när jag får e-post och brev från barn som skriver att jag har hjälpt dem att förstå till exempel häxförföljelserna.
Kim Kimselius föddes i Göteborg och bodde där tills hon som 25-åring träffade sin blivande man Jan. Tillsammans flyttade de till Stockholm där hon under 16 år försörjde sig som allt från receptionist till att arbeta med sin egna reklambyrå Roslagstext. Samtidigt skrev hon hela tiden berättelser. Men hon lät ingen läsa dem utan lade ner dem i en byrålåda.
- Min man var ute och reste mycket och jag roade mig med att skriva historier. Men jag tyckte inte att jag skrev bra och vägrade visa berättelserna för någon.
En kväll gjorde hennes man en kupp.
- Det var på en middagsbjudning och min man lade armen om mig och sa högt så alla hörde: - Min fru är författare.
Nu var hemligheten röjd och Kim samlade efter några veckor tillräckligt mycket mod för att skicka 20 sidor av Tillbaka till Pompeji till en väninna.
- Väninnan sa, jag står inte ut, du måste skicka resten, säger Kim och skrattar.
Sen var bollen i rullning. Hon skickade in manuset till ett förlag ,som nobbade manuset. Då vände hon sig till Wahlström som efter två år nappade.
Och nu kallas hon i folkmun för Blekinges Astrid Lindgren.
- Ibland måste jag nypa mig i armen. Jag har så svårt att förstå att jag faktiskt har lyckats.

Inga kommentarer: