lördag 6 mars 2010

Vill du hålla dig uppdaterad av Fanbloggen?

Då ska du kommentera detta inlägg, så får du ett mejl varje gång det läggs upp ett nytt inlägg!
Kommentera med din Email-adress, men tänk på att inte skriva @ -tecknet..
Spammare hittar den  då, och det kommer en MASSA skräppost!.. om du inte vill skriva den här, så skika in den till Kimselius(.)hotmail.com

(.) = @

Ha det bra ! 
Kram
Kimseliusfan

Baksidetext Theos Pompeji

En fascinerande bok om Theos liv i Pompeji, som vävs ihop med romartidens historia. Här får du följa de dramatiska händelser som formar Theo till den person han är när han möter Ramona. En bok fylld av nervpirrande äventyr i väntan på vulkanutbrottet som förintar Pompeji.




En fängslande historia, där ödet spelar en stor roll.

Baksidetext på Boudicas strid mot Romarna!


Kelternas drottning Boudica ger order om strid. Theo och Ramona vet vad som kommer att hända och försöker hindra henne, men stoppas på ett mycket brutalt sätt. Den här gången blir tidsresan till Britannien en mardrömsupplevelse som aldrig verkar ta slut.

En ny spännande berättelse som utspelar sig under Romartiden.
Ännu ett fulländat äventyr om Theo och Ramona.



.....

Kim vill börja skriva på den 3;e Kimberlie-boken! ;

Detta är en hälsning från Kim på hennes hemsida : '
Hej alla läsare!




Är så glad över alla positiva kommentarer om "Kimberlie - Ett nytt liv". Blir så sugen på att göra färdigt 3:e boken i serien, men måste avsluta Boudica och Theos Pompeji först... Vet att ni väntar även på dem.



Kramisar från Kim, 6 mars 2010

 
Jag kan bara säga, att jag längtar till Theos pompeji och Boudicas strid mot romarna!
 
Ha det så bra!
Kram Linda

Måste bara säga HERREGUD!

Ja, för alla er som har längtat efter en bok, i kanske 3 dagar, ( men det har känts som 3 ÅR!) , vet exakt hur det känns när man  har den i handen, luktar på den, bläddrar igenom den.. Och sedan.. Det bästa av allt:
Att man borrar ner näsan i den och börjar läsa.. ahh.. Det är vad man lever för... eller vad säger ni?

Okej, som ni nog har förstått, så har jag läst ut Kimberlie-ett nytt liv!
Jag höll den i händerna vid ungefär 7, halv 8.
Det är verkligen vannsinigt vilken känsla det är att få Kims böcker i handen..
Känslan går  Inte att beskriva med ord...
Och när man läser boken... herregud vad det bubblar inombords då..
Är det bara jag som har denna känslan?
Jag som hade bestämt att jag skulle ta det lungt med läsningen, läsa 4 kapitel per dag..
Men samma sak hände som med alla andra av böckerna..
Jag läste, sida efter sida.. Till slut när jag kollade, så  var jag på 14:e Kapitlet.. 10 för många..
Men jag läste på, och när jag bytar sida, så står det plötsligt
" Faktadel för vetgiriga"...
"Gud vad snabbt det gick.." tänkte jag,
Nu är det 5 månader kvar till nästa känsla....
Kram
Linda

Dagens bok är...:

Svarta döden...
Bakrundstext;
Det är Pestens år 1348 i Florens. Pesten utplånar allt i sin väg och lämnar byar och städer öde. Det är en ohygglig katastrof som drabbar Europa.




Theo och Ramona förflyttas i tiden och hamnar mitt i den pestsjuka staden. Där träffar de Minette som bär på en stor hemlighet. När hon till slut avslöjar den för Theo och Ramona, är det något så fruktansvärt att de knappt tror att det är sant. De inser att de måste ta sig därifrån så fort de kan. Deras flykt gör att de till slut står öga mot öga med Svarta Döden.

 
Egna ord;
Oj, herregud...
Jag minns att när jag läste denna, så gick det kalla rysningar längst med min ryggrad..
Jag kan säga att den är VÄLDIGT ryslig, och eftersom att det känns som om man står bredvid, och kollar, så börjar man rysa ännu mer!Usch,usch, USCH!
Men bortsett från det, så är det en VÄLDIGT bra bok.
Jag rekommenderar den VERKLIGEN , min bror läste den ( han läser ALDRIG)
och han satt som fastklistrad.
Denna,det glömda kriget och Giljontinen är dem som man ryser mest till..
Men som vanligt, så sitter man fast klistrad och sträckläser..
Jag minns att när jag skulle åka i några timmar i bilen , så hade jag INGENTING att göra...
Det ar fortfarande 5 timmar kvar, så att jag tog upp boken, och började läsa. En sekund senare var vi framme ... Men även om vi var framme, och skulle gå någonstans, så ville jag inte gå. Jag ville läsa den.. Hela resan hade jag suttit med näsan i boken.. Till sist var jag klar med den, men jag tänkte att, nu kan jag äntligen njuta, men nej, det kunde jag inte.. Jag ville läsa Snapphanar, sedan Giljontinen, sedan Riddarsvärdet. Man kan inte släppa dem!
 
Recensioner:
"...griper tag i läsaren, som inte kan låta bli att bry sig om personerna och om hur de ska klara sig... Svarta Döden är den bästa av de sex böckerna om Theo och Ramona." BTJ, lektör Thomas Storn.




"Det märks att Kimselius gjort en omfattande research inför den här boken vilket gör att miljöer och händelser känns obehagligt trovärdiga. Språket flyter fint och spänningen hålls på topp genom boken. Liksom tidigare böcker av Kimselius kommer säkert också denna bok att lånas ut flitigt." Biblioteket i Focus, Bibliotekarie Ulrika Thorbjörnsson.



"Kim Kimselius gör ingen läsare besviken... Man kan inte lägga den ifrån sig." Blekinge Läns Tidning, Hanna Josefsson.



"Realistisk fantasy - eller fantastisk realism? Kvällspostens reporter Bengt Eriksson fascineras av Kims tidsresor för ungdomar i alla åldrar."



Kimseliusfan recenserar kort:
 
Obs! Väldigt Beroende frammkallande!
 
Följ med Kim till Florens!
Här ser du bilderna som inspererade Kim!
 
 
 
Smakprov!
"Titta, Ramona!" sa Theo och sträckte ut sina handleder framför henne.




Ramona såg ned på de smutsiga, blodiga händerna och anade först inte vad det var Theo ville visa henne. Sedan såg hon det… de små, röda loppbetten!



"Åh nej! Theo!" utbrast hon förskräckt, för även hon insåg vad det innebar.



"Jag har haft en fruktansvärd huvudvärk ända sedan jag vaknade på likhögen inne i staden. Jag trodde det berodde på slaget jag hade fått i nacken. Men… men tydligen är jag smittad", sa Theo och spärrade upp ögonen, samtidigt som han drog ett häftigt andetag när han insåg vad som skulle hända honom.



I sitt inre såg han alla de döda han vaknat bland, alla blåsvarta tungor som stack ut, alla blåsvarta kroppsdelar, de stora, variga bölderna, stanken… Han skulle komma att hamna i en omärkt grav, tillsammans med hundratals andra. Han skulle…

Theo ville inte tänka tanken till slut. Han svalde ljudligt.



"Vad är det?" undrade Minette, som såg Theo och Ramonas förskräckta miner och förstod att det inte enbart berodde på det hemska som utspelades framför dem.



Theo visade henne loppbetten.



"Åh, sådana där har jag massor", sa Minette och drog upp klänningsärmarna och visade henne.



Båda hennes armar var fulla av röda loppbett. "Minette!" flämtade Ramona.



Men Minette bara skrattade ett ihåligt glädjelöst skratt.



"Alla har loppbett, det går inte att undvika, loppbett har jag haft hela livet. Du ska se att du också har loppbett", sa Minette.



Ramona vågade inte se efter. Om hon inte hade sett några bett kunde hon inbilla sig att hon inte blivit biten, att hon inte fått smittan, att hon inte skulle d… Så mindes hon att det hade kliat på ryggen under natten. Det hade varit så enkelt att lyfta upp t-shirten och be Theo eller Minette att se efter om där fanns några loppbett. Men så länge hon inte visste, då kunde hon fly från det faktum att även hon skulle bli levande bränd eller begravd i en massgrav. Men först efter att ha upplevt pestens fasansfulla plågor.



"Vad gör vi nu?" sa hon, utan att säga något om sina farhågor om att även hon var biten.



"Det bästa är om du ger dig iväg ensam", sa Theo. "Så att vi inte smittar dig!"



"Theo!..." utbrast Ramona.



Han visste att hon aldrig skulle lämna honom, men han ville inte att hon skulle dö för hans skull, så han var påstridig.



"För en gångs skull kan du väl lyssna på mig och göra som jag säger", sa han med myndig röst.



Ramona såg förvånat på honom. Han hade aldrig låtit så arg och bestämd mot henne tidigare. Hon förstod att han aldrig skulle ge sig ifråga om ifall hon skulle stanna eller ge sig av. Hon var tvungen att få visshet. Hon drog t-shirten över huvudet, vände ryggen åt Theo och sa:



"Vad ser du?"



Inte ett ljud hördes, varken från Theo eller Minette. Ramona drog ned t-shirten igen och vände sig mot dem igen.



"Nå?" envisades hon.



Theo nickade och Minette såg sorgset på henne. De behövde inte säga något. Ramona förstod ändå. Det som hade kliat under natten var loppor som hade kalasat på henne. Även hon hade smittan i blodet. Även hon skulle dö.




Vad tyckte ni om dagens inlägg?
Kram
linda


Imorgon är Dagens bok;
Det glömda kriget 1808-1809!