torsdag 4 mars 2010

Angående Faraos förbannelse som var dagens bok:


Jag hittade denna artikel om Tutankhamun:

"Så föddes myten om ”faraos förbannelse”För 75 år sedan upptäcktes Tutankhamuns grav, en av detta århundrades största arkeologiska händelser. När en av de inblandade strax därefter avled kom rykten i svang om ”faraos förbannelse”.




Den 6 november 1922 skickade den brittiske egyptologen Howard Carter följande telegram från Konungarnas dal till sin uppdragsgivare lord Carnarvon: ”har äntligen gjort underbar upptäckt – stop – en storslagen grav med orörda sigill – stop – har täckt över den samma till er ankomst – stop – gratulerar – slut” I ett mindre, ännu orört område framför Ramses VI:s grav hittade man efter 15 års mödosamma och oerhört kostsamma utgrävningar i området en uthuggen trappa i klippan. Denna ledde ned till en grav med hittills obrutna sigill.



Redan den 26 samma månad kom lord Carnarvon till Egypten och arbetet återupptogs. När man gjorde ett hål i den förseglade dörr till vilken trappan ledde, frågade Carnarvon: ”Kan ni se något?”



”Ja, underbara ting – underliga djur, statyer och guld, överallt glittrar det av guld”, svarade Carter.





Graven proppfull med föremål
Detta var början på ett långt och mödosamt arbete med att plocka ut och dokumentera alla föremål i graven, inalles dryga 5 000. Det mest kända fyndet, porträttmasken av guld, framkom först efter mer än ett år.
Graven var bokstavligen proppfull med föremål, inte bara tillhörande Tutankhamun utan även andra faraoner, och mycket låg i en enda oreda på golvet. Här fanns hela möblemang med stolar, bord och sängar; kistor och lårar fyllda med saker, till och med hela vagnar. Den torra ökenluften utgör ytterst goda bevaringsförhållanden; man hittade föremål i trä, textilier – till och med blommor från begravningen. I dag kan dessa fynd beskådas i Egyptiska museet i Kairo.
Vad man hade funnit var en grav, som i och för sig råkat ut för gravplundrare, men som förseglats på nytt under faraonsk tid. De flesta föremålen fanns således kvar. Så gott som alla gravar i Konungarnas dal har varit helt, eller till stora delar, plundrade när de påträffats. De skatter och rikedomar som förts bort under årtusendenas lopp torde överträffa självaste Krösus fantasi. Det faktum att i det närmaste allting återstår är det som gör Tutankhamuns grav så unik. Av sigill och inskriptioner kunde man utläsa att graven tillhört Tutankhamun (cirka 1358–1339 f Kr). Denne var en historiskt sett mycket intressant person. Han var efterträdare och möjligen även son till den store religiöse reformatorn Akhenaton.
I 75 år har detta fynd fascinerat och förundrat människor världen över. Man kan utan tvekan hävda att det är en av vårt århundrades viktigaste arkeologiska upptäckter.
Påverkade arkitekturen
Det är emellertid inte bara på grund av att man har fått en inblick i den egyptiska historien för mer än 3 000 år sedan som fyndet är så intressant. Dess påverkan på sin samtid – 1920-talet – saknar också motstycke.
Efter återfinnandet av Tutankhamuns grav drabbades världen med pressens benägna bistånd av en fullkomlig ”Tutankhamun-feber”. Utgrävningen följdes med spänning i tidningar och tidskrifter. Klädmodet och arkitekturen inspirerades av egyptiska förebilder. Varor, allt ifrån sötsaker till symaskiner marknadsfördes med hjälp av sfinxer och mumier.I den veritabla bokflod som vällt över världen sedan upptäckten av Tutankhamuns grav, har det spritts en häpnadsväckande flora av myter, för att inte säga rena lögner, kring frågan om ”faraos förbannelse”. Detta rykte uppstod i och med lord Carnarvons död den 5 april 1923.
Sanningen är den att han, som brukade vistas i Egypten på vintrarna som konvalescent efter två svåra bilolyckor, dog av ett infekterat myggbett. Emellertid kopplades hans död samman med en inskrift på ett ostrakon (en keramikskärva) som Carter hittade i förrummet. Inskriften löd: ”Döden skall med sina vingar slå den som stör Faraos ro.”
Redan under antiken utgjorde gravplundring ett omfattande problem, och det var i ett försök att hålla tjuvar borta som man skrev (i de allra flesta fall förgäves) förbannelser på olika föremål i gravarna.
Dominic Ingemark är doktorand vid klassiska institutionen i Lund."

Källa 

2 kommentarer:

Kimselius sa...

Helt underbart inlägg! Bra jobbat Linda. Kramisar från Kim

Kimseliusfan sa...

Tack Kim!
Kram Linda