Kimberlie-Främlingar

Heeejsan hörrni! Har ni haft en bra dag?
Nu hade jag tänkt recensera Kimberlie-Främlingar, den 3:e boken i Kimberlie-serien och även min favorit bland Kimberlie böckerna.
Vad handlar boken om då? 
Baksidestext:  

Fru Moonwinds hus döljer en hemlighet som är flera hundra år gammal. Kimberlie och Andy bestämmer sig för att lösa husets gåta, men det går inte riktigt som de har tänkt sig. Det kommer mystiska främlingar till staden Dunedin. De verkar finnas överallt där Kimberlie och Andy är. Deras liv vänds plötsligt upp och ned, och ingenting blir sig likt, när de till slut upptäcker vad främlingarna är ute efter.

Du som älskar Kimselius böcker om Theo och Ramona, kommer att ta Kimberlie och Andy till ditt hjärta och sluka alla böckerna i den fängslande äventyrsserien som utspelar sig på Nya Zeeland.

Jag vet inte riktigt om det bara är jag som känner såhär, eller ifall det upplevs av alla som läser Kims böcker. Men varje gång man läser en ny bok av Kim, oavsett om man  har läst ut den eller sitter med den i händerna och betraktar den.. så känner man bara: wow.. kan en bok bli bättre än såhär? Kan någon av hennes nästa böcker toppa denna? 
På något lustigt sätt sitter man där efter ett halvår igen med en ny bok i handen och tänker exakt samma sak igen. Eller är det bara jag? 


Jag minns känslan, detta var för ett år sedan, jag är rejält sjuk och ligger i min säng. Min mamma kommer in på rummet med den nya boken , Kimberlie-ett nytt liv. Jag känner den dära speciella gnistan inom mig, lyckoruset som pumpar i mina ådror. Jag tar emot boken och luktar på den, öppnar den och läser igenom de första sidorna och känner lyckoruset få en helt ny fart i mina vener. Herregud tänker jag och börjar läsa. 
Efter att jag är klar med den sitter jag där och betraktar den, läser igenom sista sidan igen och ler för mig själv. Herregud vilken bra bok, tänker jag och sitter och funderar på om nästa bok blir bättre, men det kan inte vara möjligt. För den var verkligen bra.. 
Ett år senare sitter jag med Kimberlie-främlingar i handen. Jag är frisk och sitter uppe i köket och betraktar den. Kan det bli bättre? tänker jag för mig själv och kollar igenom de första sidorna. Jag känner gnistan igen och ler. 
När jag ska lägga mig tar jag boken och bäddar ner mig själv i sängen och börjar läsa. Hela huset sover och allt är mörkt förrutom skenet från  lampan. Jag är alldeles uppslukad av boken och det känns som om jag är där, står där i Nya Zeeland tillsammans med Kimberlie, Andy och fru Moonwind, jag skrämmer upp mig själv och  börjar tro att det står någon i dörren. Jag vänder mig snabbt om och ser ingen, herregud alltså.. Jag blir aldrig så av böcker, vad är det med mig? tänker jag och läser vidare.


Det som är så himla bra med alla Kims böcker, och som inte alltid upplevs i andra böcker är att det känns som att man står där, bredvid Kimberlie och Andy ( eller Ramona och Theo), hör deras tankar, det är som att man är som en liten fluga som inte märks men ändå är där. 


Okej, tillbaka till ämnet igen, K3 stog ut från dem andra enligt mig. Denna boken var mer som en deckare än dem andra, och att männen ( ni som har läst boken fattar vilka jag menar) alltid var i närheten och kunde slå till när som helst, det gjorde så att boken blev riktigt spännande. 
Vad gillade jag mest i boken då? 
Jo, jag gillade verkligen att det var massa ledtrådar som förde dem runt i huset! Och att den var så spännande på varenda sida, VARENDA !! 


När jag blir gammal ska jag flytta till Nya Zeeland och bo i ett sådant hus som Moonwind har ( med alla coola gångar och sånt) , det har jag bestämt mig för! 


Vad gillade ni mest? 
Kraam!