”Nu, Ramona! Nu är det snart vår tur!” viskade Theo. ”Upp på benen, var beredd. Du vet vad som gäller. Bussa Pluto på väktarna så fort jag har kommit ut ur buren. 'Attack' är kommandoordet.”
”Varför säger inte du åt honom?” undrade Ramona, osäker på om hon verkligen hade mod att ge kommandot åt Pluto.
"Jag har haft en fruktansvärd huvudvärk ända sedan jag vaknade på likhögen inne i staden. Jag trodde det berodde på slaget jag hade fått i nacken. Men… men tydligen är jag smittad", sa Theo och spärrade upp ögonen, samtidigt som han drog ett häftigt andetag när Bendt tvekade. Han var inte säker på att pojken han höll i ett fast grepp var spion. Aldrig tidigare hade någon vågat smyga in i hans hus för att spionera. Om kungens män kom, då kom de öppet i stor skara för att genomsöka hans gård efter snapphanar. Att skicka en spion hit…
Sakta skakade Bendt på huvudet och var i stort sett säker på att det var en oskyldig pojkstackare han höll i sin famn. Utan att tänka på det släppte han efter på greppet om pojkens kläder.
När Ramona kände greppet lossa såg hon sin chans. Hon ville sträcka ut handen för att nå Theo, så att även han följde med. Men det var för sent! Ljudet av Theos förvånade röst var det sista hon hörde innan stridslarmet runt henne tog vid.
Ramona mindes orden hon just hade uttalat, när hon stått framför montern och sett alla krigiska föremål: Tänk att leva på den tiden. Redan då hade pirrningen i henne börjat och när hon sedan fortsatt säga: Det måste ha varit fruktansvärt! Då hade hennes lugna tillvaro förbytts till giljotinen.
Innan brandlarmet börjat ljuda hade männen precis fäst giljotinens vassa klinga, högt där uppe på ställningen, men de hade inte hunnit säkerhetssurra den. Meningen var att den skulle bindas fast med ståltråd för att ingen av misstag skulle kunna utlösa handtaget som frigjorde det vassa bladet. Någon skulle kunna komma till skada. Någon skulle kunna göra sig väldigt, väldigt illa, tänkte Ramona och sträckte fram handen mot handtaget. Hon var så fascinerad av giljotinen att hon helt glömt bort nattens fasansfulla mardröm. Den som hon tidigare sett som en varning om att något hemskt var på väg att hända.
"Jag ska bara känna", viskade Ramona och tog tag om handtaget på den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte i Paris, mitt under franska revolutionen. De hade fattat tag om giljotinbladet som skulle föra dem hem, tillsammans med Ramonas kusin Robert. Nu var Robert inte längre tillsammans med dem. Var fanns han och var befann de sig? De hade i alla fall inte kommit tillbaka till sin egen tid, det var de säkra på.
Theo och Ramona hade en sagolik förmåga, de kunde resa i tiden. Oftast hände det när de minst anade det. Den här gången hade de verkligen blivit överraskade. De hade en tid befunnit sig på 1700-talet under franska revolutionen där människor halshöggs med en giljotin. De hade varit med om många fruktansvärda saker och undkommit i sista stund. Theo och Ramona hade trott att de skulle komma tillbaka till sin egen tid när de hade fattat tag om giljotinbladet. Men istället för att hålla i ett giljotinblad stod de nu och höll i ett svärd. Hur hade det gått till?
De hade inte en aning om var de befann sig, i vilket århundrade, i vilket land eller vilken plats. Det enda de visste var att de hade en förmåga att alltid hamna i svårigheter så fort de varit med om en gammal kista i ett av rummen på Sporrakulla gård. Det rum de var strängt förbjudna att gå in i. Hon hade en gång tidigare brutit förbudet, vilket hade medfört hemska, men även spännande saker. Var hon beredd att göra samma sak igen? Tänk om det inte skulle gå lika bra den här gången?
"Är ni alldeles galna? Ni funderar väl inte på allvar att gå in i rummet en gång till, inte efter vad som hände förra gången? Säg att ni skämtar!" sa Robert.
Pluto såg från den ene till den andre. Vad var det som var på gång egentligen, de lät så upprörda? Hunden reste sig upp, gick fram till Theo och viftade på sängen och lyssnade på rösterna som trängde in från rummet intill. Det kunde bara inte vara sant, det de sa.
Hon låg alldeles tyst och försökte höra vartenda ord som faster Leonie och faster Barbera sa, samtidigt som hon försökte förstå det ofattbara de talade om. Något fruktansvärt hade hänt hennes föräldrar, det förstod hon, men vad hade hon inte uppfattat.
Kimberlie ansträngde öronen till det yttersta för att höra vartenda ord de vuxna sa.
Vilka böcker kommer dessa ifrån?:)
”Varför säger inte du åt honom?” undrade Ramona, osäker på om hon verkligen hade mod att ge kommandot åt Pluto.
"Jag har haft en fruktansvärd huvudvärk ända sedan jag vaknade på likhögen inne i staden. Jag trodde det berodde på slaget jag hade fått i nacken. Men… men tydligen är jag smittad", sa Theo och spärrade upp ögonen, samtidigt som han drog ett häftigt andetag när Bendt tvekade. Han var inte säker på att pojken han höll i ett fast grepp var spion. Aldrig tidigare hade någon vågat smyga in i hans hus för att spionera. Om kungens män kom, då kom de öppet i stor skara för att genomsöka hans gård efter snapphanar. Att skicka en spion hit…
Sakta skakade Bendt på huvudet och var i stort sett säker på att det var en oskyldig pojkstackare han höll i sin famn. Utan att tänka på det släppte han efter på greppet om pojkens kläder.
När Ramona kände greppet lossa såg hon sin chans. Hon ville sträcka ut handen för att nå Theo, så att även han följde med. Men det var för sent! Ljudet av Theos förvånade röst var det sista hon hörde innan stridslarmet runt henne tog vid.
Ramona mindes orden hon just hade uttalat, när hon stått framför montern och sett alla krigiska föremål: Tänk att leva på den tiden. Redan då hade pirrningen i henne börjat och när hon sedan fortsatt säga: Det måste ha varit fruktansvärt! Då hade hennes lugna tillvaro förbytts till giljotinen.
Innan brandlarmet börjat ljuda hade männen precis fäst giljotinens vassa klinga, högt där uppe på ställningen, men de hade inte hunnit säkerhetssurra den. Meningen var att den skulle bindas fast med ståltråd för att ingen av misstag skulle kunna utlösa handtaget som frigjorde det vassa bladet. Någon skulle kunna komma till skada. Någon skulle kunna göra sig väldigt, väldigt illa, tänkte Ramona och sträckte fram handen mot handtaget. Hon var så fascinerad av giljotinen att hon helt glömt bort nattens fasansfulla mardröm. Den som hon tidigare sett som en varning om att något hemskt var på väg att hända.
"Jag ska bara känna", viskade Ramona och tog tag om handtaget på den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte i Paris, mitt under franska revolutionen. De hade fattat tag om giljotinbladet som skulle föra dem hem, tillsammans med Ramonas kusin Robert. Nu var Robert inte längre tillsammans med dem. Var fanns han och var befann de sig? De hade i alla fall inte kommit tillbaka till sin egen tid, det var de säkra på.
Theo och Ramona hade en sagolik förmåga, de kunde resa i tiden. Oftast hände det när de minst anade det. Den här gången hade de verkligen blivit överraskade. De hade en tid befunnit sig på 1700-talet under franska revolutionen där människor halshöggs med en giljotin. De hade varit med om många fruktansvärda saker och undkommit i sista stund. Theo och Ramona hade trott att de skulle komma tillbaka till sin egen tid när de hade fattat tag om giljotinbladet. Men istället för att hålla i ett giljotinblad stod de nu och höll i ett svärd. Hur hade det gått till?
De hade inte en aning om var de befann sig, i vilket århundrade, i vilket land eller vilken plats. Det enda de visste var att de hade en förmåga att alltid hamna i svårigheter så fort de varit med om en gammal kista i ett av rummen på Sporrakulla gård. Det rum de var strängt förbjudna att gå in i. Hon hade en gång tidigare brutit förbudet, vilket hade medfört hemska, men även spännande saker. Var hon beredd att göra samma sak igen? Tänk om det inte skulle gå lika bra den här gången?
"Är ni alldeles galna? Ni funderar väl inte på allvar att gå in i rummet en gång till, inte efter vad som hände förra gången? Säg att ni skämtar!" sa Robert.
Pluto såg från den ene till den andre. Vad var det som var på gång egentligen, de lät så upprörda? Hunden reste sig upp, gick fram till Theo och viftade på sängen och lyssnade på rösterna som trängde in från rummet intill. Det kunde bara inte vara sant, det de sa.
Hon låg alldeles tyst och försökte höra vartenda ord som faster Leonie och faster Barbera sa, samtidigt som hon försökte förstå det ofattbara de talade om. Något fruktansvärt hade hänt hennes föräldrar, det förstod hon, men vad hade hon inte uppfattat.
Kimberlie ansträngde öronen till det yttersta för att höra vartenda ord de vuxna sa.
Vilka böcker kommer dessa ifrån?:)
Kommentera inlägget :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar